om man lyssnar tillräckligt länge hör man hur ambulanserna sjunger för varann

ni håller mig vid liv
med slangar i näsan
och era rullande stolar

in i det sista
för att skriva ut mig
en måndag i december
när snön skulle glittra
och livet skulle längta

när tvingande bokstäver
inte längre anses nödvändiga
när tvingande bokstäver
inte längre kan rädda mig
som för att
svära er fri från ansvar
som för att gardera er
som för att hålla ryggen fri

i det fina nyinvigda psykiatrihuset
med plats för 95 kantstötta människoliv
där fönstren skallrar högre när vinden viner
än tvns ständiga reklamavbrott 

här bakom
innanför alltför markerade revben
stormar det i mig

det spelar ingen roll
hur många gånger jag kontrollerar
att hjärtat sitter kvar

från mitt fönster på tredje våningen
kan jag se akutmottagningens skrikande röda

men jag har slutat räkna nu


“Om man lyssnar tillräckligt länge
kan man höra
hur ambulanserna sjunger för varann”