ni håller mig vid liv med slangar i näsan och era rullande stolar in i det sista för att skriva ut mig en måndag i december när snön skulle glittra och livet skulle längta när tvingande bokstäver inte längre anses nödvändiga när tvingande bokstäver inte längre kan rädda mig som för att svära er fri från ansvar som för att gardera er som för att hålla ryggen fri i det fina nyinvigda psykiatrihuset med plats för 95 kantstötta människoliv där fönstren skallrar högre när vinden viner än tvns ständiga reklamavbrott här bakom innanför alltför markerade revben stormar det i mig
det spelar ingen roll hur många gånger jag kontrollerar att hjärtat sitter kvar från mitt fönster på tredje våningen kan jag se akutmottagningens skrikande röda men jag har slutat räkna nu “Om man lyssnar tillräckligt länge kan man höra hur ambulanserna sjunger för varann”
med dubbla lager kläder långkalsonger, ylletröjor och raggsockor med turkosa hjärtan på
tre koppar kaffe och iskalla fingrar över revben jag inte ser marginaler? “Men det är så här: jag kan sluta när jag vill jag kan sluta när jag vill jag kan sluta precis när jag vill” eller?
fick det mig att le ett trevande leende det första på dagar, veckor som för att testa om nervbanor, muskler fortfarande var intakta och mitt ansikte verkligen mitt gick jag till den okrossbara spegeln till toaletten utan duschslang i det självmordssäkrade rummet
tre våningar upp
viskar jag tyst; som om den vackraste av själar alltid har varit du du finns med mig i varje andetag du går med mig i varje steg