Dom säger att allvaret är över för den här gången

5hg

Vi ska ner 

lite mer, lite till.

Vi ska ner och äta upp oss.

Och en gräns som bara flyttar hur den vill

ingen ska se mig gå ner mig jag kommer tillbaka

det vänder nu
jag tror att det vänder nu

ser jag röken från tekniska verken är jag snart hemma igen

tugga, svälj
tugga, svälj

inte tänka
inte känna
koppla bort, stäng av

andas in
andas ut

in, ut
in, ut

fångar ni mig om jag faller?
håller ni om mig om jag går sönder?

utspilld ångest på kaffefläckat golv
salta tårar över portionsförpackad sjukhusmat


men ser jag röken över tekniska verken är jag snart hemma igen  

om man lyssnar tillräckligt länge hör man hur ambulanserna sjunger för varann

ni håller mig vid liv
med slangar i näsan
och era rullande stolar

in i det sista
för att skriva ut mig
en måndag i december
när snön skulle glittra
och livet skulle längta

när tvingande bokstäver
inte längre anses nödvändiga
när tvingande bokstäver
inte längre kan rädda mig
som för att
svära er fri från ansvar
som för att gardera er
som för att hålla ryggen fri

i det fina nyinvigda psykiatrihuset
med plats för 95 kantstötta människoliv
där fönstren skallrar högre när vinden viner
än tvns ständiga reklamavbrott 

här bakom
innanför alltför markerade revben
stormar det i mig

det spelar ingen roll
hur många gånger jag kontrollerar
att hjärtat sitter kvar

från mitt fönster på tredje våningen
kan jag se akutmottagningens skrikande röda

men jag har slutat räkna nu


“Om man lyssnar tillräckligt länge
kan man höra
hur ambulanserna sjunger för varann”

det går ett tåg jag alltid måste med

42.2

med dubbla lager kläder
långkalsonger, ylletröjor
och raggsockor
med turkosa hjärtan på

tre koppar kaffe
och iskalla fingrar
över revben jag inte ser

marginaler?

“Men det är så här:
jag kan sluta när jag vill
jag kan sluta när jag vill
jag kan sluta precis när jag vill”

 eller?


vad är det för tåg du alltid måste med?

som om den vackraste av själar

som om
den vackraste av själar

fick det mig att le
ett trevande leende
det första på dagar, veckor
som för att testa om
nervbanor, muskler
fortfarande var intakta
och mitt ansikte verkligen mitt
gick jag till den okrossbara spegeln
till toaletten utan duschslang
i det självmordssäkrade rummet

tre våningar upp
viskar jag tyst;
som om
den vackraste av själar
alltid har varit du

du finns med mig i varje andetag
du går med mig i varje steg